Drakar är en del av vår kultur. I jordens alla hörn finns det myter och legender om dem, från Ladon som vaktar Hesperides trädgårdar till draken Nidhögg som gnager på Yggdrasils rötter. De finns med i några av världens äldsta historier.

En av de mest lästa hittar vi i Bibeln, under Job 41. Enligt beskrivningen har Leviathan fjäll som inte kan genomborras och en flammande andedräkt likt gnistrande eldkol. Även om beskrivningen är religiöst poetisk så beskriver den vad många ryttare har upplevt. Den urgamla best som inspirerat de här raderna kanske skulle få dagens drakar att framstå som miniatyrer?

Andra myter stämmer inte alls in. I den kinesiska regionen Yuen Kien Lei Han anser man att drakar får sina horn efter 500 år och sina vingar efter 1 000 år. Ingen ryttare har någonsin sett en hornlös drake och definitivt inte en utan vingar. Marcelo har lyckats ta sig nära ett bo medan Sandro distraherade mamman, och han sa att den enda ungen hade både vingar och början till horn.

Ännu vildare påståenden, som akademiker anser vara rena fantasier, kan innehålla fler spår av sanning än de anar. Som att de asyliska och mokaiska stammarna red på drakar under sina strider. Vi vet att de finns, eller åtminstone att ett djur som bäst kan beskrivas som en drake finns, och vi har ridit på dem även om vi inte har lyckats tämja någon.

Erfarenheten har lärt oss att de här myterna och legenderna verkar vara just det. Verkligheten är något helt annat. Men det verkar som om de här djuren var mer utspridda förut, att det fanns fler av dem än det gör nu. Kanske har människans utbredning knuffat undan dem och nästan utrotat dem, precis som med många andra djur.

S:t Göran har mycket att stå till svars för.



Av Zoë